Sophia de Mello Breyner Andresen photographed by Eduardo Gageiro
.
In one of the poems of No Tempo Dividido, Sophia de Mello Breyner Andresen writes, in the manner of an inscription: “Que no largo mar azul se perca o vento / E nossa seja a nossa própria imagem” — “That in the wide blue sea the wind be lost / And ours be our own image.”
The pelagic world was for the poet, as is commonly known, a demiurgic, almost religious space, from which emerged her creative force, her fascination with ancient time (which was equally her fascination with the inscrutable future), but also her most personal delight in the peoples who, having sailed those seas of a remote past (the Greeks, in particular), bequeathed to us their art, their beauty, their nude, and within them (as in Heidegger’s ontology) our destiny.
Sophia’s poems are, without exception, exercises in incomparable lapidary art. We read them today under the relative oblivion to which every work is consigned after the death of its author. Yet for this very reason we rediscover them as more vehement, more marvellously sculpted, more true. We read them as an extension of ourselves, as though seated on a garden bench among the twisted trunks of giant trees (like these metrosideros in Foz do Douro), the wide blue sea before us seemed more real, and our own spirit wandered amid those waves and the scent of the sea breeze, while between the seated body and the wandering spirit there existed something unnameable. Something like our own image, doubly beheld in the mirror.
Om João Ricardo Lopes kan man sige både meget og ganske lidt. Han er en af de overraskende litterære og poetiske stemmer, der spirer frem fra det gamle Portugal – landet med Camões, Pessoa og Eça de Queirós. Han blev født på årets længste dag i 1977, på en fødeklinik ved siden af den middelalderlige borg i Guimarães, en af landets smukkeste byer.
Når man beskriver forfattere, nævnes ofte den akademiske baggrund: João Ricardo Lopes studerede Moderne Sprog og Litteratur ved Det Humanistiske Fakultet på Universitetet i Porto og tog efterfølgende en postgraduering i Litteraturteori ved Minho Universitet. Han var en fremragende studerende og modtog et stipendium fra den prestigefyldte Calouste Gulbenkian Fond. I dag virker han som underviser i portugisisk sprog og litteratur, kursusholder, blogger, politisk aktivist, kulturformidler, litteraturkritiker – og som en produktiv forfatter af poesi, kortprosa, essays og journalistiske klummer.
Hans poetiske stemme – dokumenteret i syv værker udgivet mellem 2001 og 2022 og belønnet med flere nationale priser – lader sig ikke let rubricere: den er lyrisk og samtidig satirisk, præget af en stærk åndelighed, hvor mennesket spejles i kosmos, men også vildfaren i byens gader og åbne pladser, hvor digteren strejfer. Poesien fremstår ofte som fragmentarisk eller brudt, og den kalder på en aktiv læser, som er villig til at læse mellem linjerne. Dens prosa og noveller føles som forgreninger af det lyriske udtryk.
I et af de få interviews, han har givet – til det online tidsskrift Novos Livros – erklærer han sin kærlighed til stilhed og lys og afviser offentlig eksponering: »Jeg havde (og har stadig) brug for fred, stilhed, trøst, harmoni, mening, tilgivelse.«
I februar i år besøgte vi João Ricardo Lopes i hans hjem. Vi blev dybt imponerede over hans enorme bibliotek og hans indgående kendskab til dansk poesi – han reciterede uden tøven passager af Erik Knudsen, Inger Christensen og Pia Tafdrup.
•
DESCARTES
efter drømmene og det første vand,
efter den redte seng og kroppen tilhyllet i tanker,
efter de morgendlige sysler, hvis opregning ville være trættende og omskiftelig,
er den første kop kaffe en form for gud,
kosmos, der hengiver sig i blodets strøm,
din sjæl livsalig, og alle de skønne og prægtige metaforer
– dunkle og svulmende –
hvisker cogito, ergo sum
(Originalt, upubliceret digt)
.
DESCARTES
depois dos sonhos e da primeiro água,
depois da cama feita e do corpo ataviado nos pensamentos,
depois das coisas matinais cuja enumeração seria fastidiosa e variável,
a primeira xícara de café é uma forma de deus,
o cosmos a espojar-se no sangue,
a tua alma álacre e todas as belas e magníficas metáforas
– negras e cheias –
a sussurrar cogito, ergo sum
(Poema original)
.
•
DENNE MORGEN STILHEDEN
denne morgen steg stilheden op ad væggene og spærene,
den kravlede over bjælkerne, de høje spind, de isnende gesimser
og gennemtrængte stenen, cementen, revnerne, selve luften
jeg er nu hele mit liv, min skæbne
og huset skælvede
og ordene – frossent jern –
sved i hænderne
Fra Em Nome da Luz (2022)
.
ESTA MANHÃ O SILÊNCIO
esta manhã o silêncio subiu pelas paredes e pelas asnas,
trepou as travincas, as teias altas, as cérceas geladas
e atravessou a pedra, o cimento, as fissuras, o próprio ar
sou agora toda a minha vida, o meu destino
e a casa estremeceu
e as palavras – ferro congelado –
doeram nas mãos
De Em Nome da Luz (2022)
.
•
STUDIE AF SOLLYS, VILHELM HAMMERSHØI (1906)
lyset befrier os ikke fra legemet,
indleder ikke et rum,
overtræder ingen ornamentale regler
lyset er et verbum.
det løber over bordene,
åbner gennem glasset på ordenes bagside
og det gør ondt
Fra Em Nome da Luz (2022)
.
ESTUDO DA LUZ SOLAR, VILHELM HAMMERSHØI (1906)
a luz não nos liberta do corpo,
não inculca um espaço,
não infringe nenhuma regra ornamental
a luz é um verbo.
corre sobre as mesas,
abre pelo vidro sobre o reverso das palavras
e dói
De Em Nome da Luz (2022)
.
•
SIGØJNERNES ILD
til Catarina
.
i det sydlige Lanzarote, nær Playa Blanca,
et sted de kalder Los Charcones,
så jeg det, der mest af alt på jorden
ligner månen
landskabet er dækket af pyroklaster, hård aske,
støv.
intet overlever her, undtagen den lave vortemælk
og enkelte slags firben
men om natten fyldes denne ørken med bål,
små flammer spredt
mellem mure og telte
man forklarer: det er sigøjnernes ild,
ingen ved hvor de kommer fra eller hvorhen de rejser.
og jeg siger: velsignet være de, for de findes
Fra Em Nome da Luz (2022)
.
•
O LUME DOS CIGANOS
para a Catarina
.
no sul de Lanzarote, perto de Playa Blanca,
num lugar a que chamam Los Charcones,
vi o mais parecido que há na terra
com a lua
a paisagem cobre-se de piroclastos, de cinza dura,
de pó.
nada aqui sobrevive, exceto a rasteira eufórbia
e uma ou outra espécie de lagarto
mas à noite este deserto enche-se de fogueiras,
de pequenas labaredas dispersas
entre muros e tendas
explicam é o lume dos ciganos,
ninguém sabe de onde vêm ou para onde partem.
e eu digo abençoados sejam, porque existem
De Em Nome da Luz (2022)
.
•
AT SKRIVE VAR FOR OS EN FORM FOR BLOD
alt kunne bruges til at skrive med:
afkølede gløder, giftige bær fra farveris,
tagstykker, sæbespåner, spyt
på den tid udskelnede vi ikke
mellem metaforer
og råt sprog.
ordene vejede tungt, berusede af lys
man skrev i jorden i dag
og det var en cykel,
man tegnede sult i luften med en finger
og fuglene dalede ned til murene
fyldt med sol
ordene var endnu ikke poesi,
kun en hvislende frem-og-tilbage af urter,
af højtidelige, karske og grønne siv
at skrive var for os en form for blod
og ikke engang det vidste vi,
ikke engang det
Fra Em Nome da Luz (2022)
.
ESCREVER ERA PARA NÓS UMA FORMA DE SANGUE
tudo servia para escrever:
tições arrefecidos, bagas venenosas de tintureira,
bocados de telha, aparas de sabão, cuspo
nessa altura indistinguíamos metáforas
e linguagem crua.
as palavras pesavam, bêbedas de luz
escrevia-se na terra hoje
e era uma bicicleta,
desenhava-se com o dedo no ar fome
e os pássaros desciam aos muros
cheios de sol
as palavras não eram ainda poesia,
somente um vaivém rumorejante de ervas,
de cálamos solenes, castos e verdes
escrever era para nós uma forma de sangue
e nem isso sabíamos,
nem isso
De Em Nome da Luz (2022)
.
•
SONATE NR. 2, SCHERZO, CHOPIN
du stiger op af vandet som én
der stadig tror
at verden kan frelses
du studerer stilheden som arret
der bliver tilbage
efter nederlaget
og du smiler
tiden er et stort utrætteligt klaver.
du vil se
Fra Em Nome da Luz (2022)
.
SONATA N.º 2, SCHERZO, CHOPIN
emerges da água como quem acredita
que o mundo pode ainda ser salvo
estudas o silêncio como a cicatriz
que nos fica do fracasso
e sorris
o tempo é um grande piano incansável.
verás
De Em Nome da Luz (2021)
.
•
SOLSTICE PÅ KRETA, KNOSSOSPALADSET
vi vil for evigt elske dette klare lys på Kreta
som i Minos’ palads oplyser fiskene og tyren
og alle de former som vores labyrintiske
tilværelse har indespærret
blændede eller blinde ser vi endnu som farveskygger
stenenes hvidhed, pompejrødt,
freskoernes cyanblå, sennepsgul,
de citrusorange ansigter og kroppe,
og amforernes okkerfarve, løftet i ofring til guderne
måske kan tiden (som man spytter bitre kerner ud)
spytte os bort,
men vi så livet, og for et urgammelt
mirakel
takker vi solen for denne dag
Fra Eutrapelia (2021)
.
SOLSTÍCIO EM CRETA, PALÁCIO DE CNOSSOS
amaremos para sempre essa luz límpida de Creta
que no palácio de Minos os peixes ilumina e o touro
e todas as formas que a nossa existência labiríntica
aprisionou
ofuscados ou cegos, vemos ainda como sombras cromáticas
o branco das pedras, o vermelho-pompeia,
o azul ciano dos afrescos, o amarelo-mostarda,
o laranja cítrico dos rostos e dos corpos,
o ocre das ânforas erguidas em oferecimento aos deuses
pode o tempo (como se faz a pevides amargas) cuspir-nos,
mas nós vimos a vida e a um milagre
antiquíssimo
agradecemos o sol deste dia
De Eutrapelia (2021)
.
•
STILLEBEN MED HVEDE, DRUER OG PRÆDIKEREN
Un domingo, un cuaderno, unos versos. Nunca, nada y nadie son lo mismo.
José Ángel Cilleruelo
.
du lagde over alt den vågne duft af bøger,
denne rastløse aroma som åbner
vores næsebor
og mildner den uudholdelige stilleben
søndag eftermiddag
hvis vi malede vores eget portræt,
ville detaljerne mangle,
det modnede kornlys, fugtigt af vin,
som Bruegel eller Rembrandt
sikkert ville lade os ældes i
i os, som i bøgerne, findes den uovervindelige
nostalgi efter tiden.
derfor vandrer vi rundt i byen, blandt gamle antikvariater,
og beder om en bod der ikke findes,
elsker en tilgivelse som ikke bedes om
Fra Eutrapelia (2021)
.
NATUREZA MORTA COM TRIGO, UVAS E O ECLESIASTES
Un domingo, un cuaderno, unos versos. Nunca, nada y nadie son lo mismo.
José Ángel Cilleruelo
.
sobrepunhas a tudo o cheiro atento dos livros,
esse inquieto aroma que nos abre
as narinas
e nos adoça a insuportável natureza morta
dos domingos à tarde
se pintássemos o retrato de nós mesmos,
faltariam os pormenores,
a luz madura de cereal, húmida de vinho,
em que nos envelheceriam por certo
Bruegel ou Rembrandt
em nós, como nos livros, existe a insuperável
nostalgia do tempo.
por isso deambulamos pela cidade, entre velhos alfarrabistas,
pedindo uma penitência que não existe,
amando um perdão que se não pede
De Eutrapelia (2021)
.
•
STERCUS IN ORE
de gamle lagde ekskrementer
i munden på angivere, på løgnere,
på dem der tog bagtalelse for noget godt
og spandt katastrofer
man kan ikke forestille sig noget værre
end dette:
en tunge besudlet
af andres afføring,
magten i en troløs,
lumsk, giftig mund,
i stand til at føre nogen mod døden
eller – to skridt derfra –
mod helvede
sandheden er et vanvittigt vers
skrev Bukowski.
men hvad er sandhed?
Fra Eutrapelia (2021)
.
STERCUS IN ORE
os antigos punham dejetos
na boca dos delatores, dos mentirosos,
dos que tomando a calúnia por bem
urdiam catástrofes
não se imagina coisa pior
do que isto,
do que a língua maculada
pelas fezes alheias,
do que o poder de uma boca pérfida,
insidiosa, viperina,
capaz de conduzir à morte
ou – a dois passos dela –
ao inferno
a verdade é um verso doido
escreveu Bukowski.
mas o que é a verdade?
De Eutrapelia (2021)
.
•
UNDER
det er muligt at pløje vinden,
at opløse den i mennesker, landskaber, frugter fra en sen årstid,
det er muligt at bringe ind i tåren
den fine brise fra visse vintereftermiddage,
når gardinerne blafrer i vinduet
og en verden pludselig afbrydes
engang skrev jeg sorgen kan være meget smuk og også det er en form for trøst
det er muligt at høre stenens hjerte banke,
at kende verden gennem fingrenes forvirrede linjer,
at vågne til ilden eller sove på vandet
den gang skrev jeg også du vidste mange ting, morfar. ingen som du elskede undernes uvished
Fra Eutrapelia (2021)
.
PRODÍGIOS
é possível arar o vento,
decompô-lo em pessoas, paisagens, frutos de uma estação tardia,
é possível trazer para dentro da lágrima
a subtil viração de certas tardes de inverno,
quando à janela as cortinas esvoaçam
e se descobre um mundo subitamente interrompido
uma vez escrevi a tristeza pode ser muito bela e também isso é uma forma de consolo
é possível ouvir o coração da pedra palpitar,
conhecer o mundo no desenho confuso dos dedos,
acordar para o fogo ou dormir sobre as águas
dessa vez também escrevi muitas coisas tu sabias, avô. ninguém como tu amava a incerteza dos prodígios
De Eutrapelia (2021)
.
•
GAMLE SAGER
jeg steg ned i helvede, til det samme endeløse rige
af de korte og glemte, til det samme
stilhedens rum mellem bjælkerne, til en bunke minder
som ingen længere kan forstå:
den samme blinkende lommelygte med lang rækkevidde
det samme mørke der oplyser spindelvæv
det samme gamle skakspil uden tårne
den nedlagte jernbaneskinne
lyset stiger som alkohol når hænderne genfinder
den gamle plyskanin fra nittenhundrede og
halvfems nætter godt sovet og tørre
en frygtelig våben er lommelygten, den åbner sprækker
som knive gør når de åbner sprækker
og bjælkernes knagen tier
og stilheden er en brønd der snurrer i årerne
loftet er farligt på denne måde – det er de kortes og
glemtes sted. man stiger op, og så vender man tilbage
uden hast, til de levendes verden.
det brænder, ja. tårenes spiritus er ren alkohol
Fra Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
VELHARIAS
subi aos infernos, ao mesmo reino sem fim
dos breves e esquecidos, ao mesmo
silêncio das traves, a um ror de memórias que
ninguém mais pode entender:
a mesma lanterna intermitente, de longo alcance
as mesmas trevas alumiando teias de aranha
o mesmo velho jogo de xadrez sem as torres
a pista de comboio desmantelada
a luz sobe como álcool quando as mãos repossuem
o velho coelho de peluche de mil novecentas e
noventa noites bem dormidas e enxutas
é uma arma terrível a lanterna, abre fissuras
como fazem as facas quando abrem fissuras
e os estalidos das traves calam-se e
o silêncio é um poço rodopiando nas veias
o sótão é perigosamente isto, o lugar dos breves e
esquecidos. sobe-se e depois regressa-se outra vez
sem pressa ao mundo dos vivos.
queima-nos, sim. o etílico das lágrimas é álcool puro
De Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
•
HURTIGT OG SMERTEFRIT
hurtigt og smertefrit skærer en vindens klinge
mit hoved af. og bagefter?
bagefter fortsætter hjertet i sin stædige sorg.
kan man le af det?
jo, det kan man – en drukkenbolt med tungen ude,
halvt begravet i lokker af margueritter
og kommunale geranier.
elsker jeg dig?
hvilket fanden til spørgsmål er det.
hundene roder rundt i natten, vender den på vrangen, men
de vil åbenbart ikke blande sig i
så rene klinger, blodige af
minde.
se hvordan vinden i os vækker en vanvidsflamme
af blågyldent skær.
ikke ét sekund i mit liv har jeg tvivlet på det.
aldrig, min elskede
Fra Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
RÁPIDA E INDOLOR
rápida e indolor uma espada de vento
corta-me a cabeça. e depois?
depois o coração continua no seu dolo obstinado.
dá para rir?
dá sim, um borrachão com a língua de fora,
meio enterrado em madeixas de malmequeres
e gerânios municipais.
se te amo?
mas que raio de pergunta essa.
os cães vasculham a noite, voltam-na do avesso, mas
não hão de intrometer-se, está visto, em
lâminas tão limpas assim, ensanguentadas de
memória.
vê como o vento em nós acorda uma loucura
de labareda azuldourada.
nunca por um segundo da minha vida o duvidei.
nunca, meu bem
De Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
•
AFTNER
aftner
måske er du havet
og jeg glider ned ad de blå
ben på din krop
som ildkuglen, der trænger længere og længere ind
i de alt for mange linjer i kladden
eller i oceanets
hemmelige muskler
Fra A Pedra Que Chora Como Palavras (2001)
.
ANOITECE
anoitece
talvez sejas o mar
e eu vá descendo pelas pernas
azuis do teu corpo
como a bola de fogo que se introduz mais dentro
nas linhas demasiadas do caderno
ou nos recônditos músculos
do oceano
De A Pedra Que Chora Como Palavras (2001)
.
•
ET TØNDE LAND AF NOSTALGI
hvor længe er det siden
jeg har hørt et fuglehjerte?
João Ricardo Lopes föddes den 21 juni 1977 i Azurém (en socken i kommunen Guimarães). Han är en av de portugisiska poeter och författare som trätt fram under det nya millenniet, och har hittills publicerat sju diktsamlingar, litterära krönikor och novellsamlingar.
Han tog sin kandidatexamen i moderna språk och litteratur vid Humanistiska fakulteten vid universitetet i Porto. Han har en påbyggnadsutbildning i litteraturteori från Institutet för språk och humanvetenskaper vid universitetet i Minho. Yrkesmässigt arbetar han som lärare i portugisiska och portugisisk litteratur på grund- och gymnasienivå, och har även undervisat i barn- och ungdomslitteratur på universitetsnivå.
Hans verk har tilldelats flera priser i Portugal (särskilt poesin) tack vare dess meditativa och introspektiva ton, men också på grund av den lärda och humoristiska stilen i texterna, där han ofta ironiserar över människans motsägelser och brister. Teman som tystnadens sökande, hyllningen av det enkla och outsägliga, dialogen med målarkonst, musik och film, samt kritiken av mänsklighetens överdrifter, återkommer ofta i hans poesi, noveller och krönikor. Dessa kännetecknas inte sällan av starka bilder och mångtydighet.
João Ricardo Lopes är en hängiven läsare av poesi, med särskild kännedom om nordiska författare såsom Gunnar Ekelöf, Erik Knudsen, Lassi Nummi, Tomas Tranströmer, Lasse Söderberg, Thosteinn Frá Hamri, Inger Christensen och Gyrdir Elíasson. Förutom litteratur och undervisning är han också intresserad av journalistik, historia, klassisk musik och måleri. Hans litterära verk har översatts till flera språk, däribland engelska, franska, spanska, italienska, serbokroatiska och armeniska.
•
EN SOLROS
mina förfäder i tolfte led poserade för Vincent van Gogh.
på porträttet ser man tydligt genetikens överlägsenhet,
hur de bär på lite mer ljus,
lite mer snille, lite mer ambition
ännu finns det inte i hela Europa solrosor så ståtliga,
så starka, så troget ritade av Guds egen hand
nu när jag bleknar ber jag bara om detta:
att andra gräver i jorden och söker i elden efter likheter
med mig och mina barn. det är viktigt idag,
mer än någonsin, att noggrant kartlägga DNA:t,
att rensa ut det onda, återskapa det fulländade
endast så ska Europa överleva – bara så, på de renas sida
(Originaldikt | opublicerad)
.
UM GIRASSOL
os meus dodecavós posaram para Vincent van Gogh.
no retrato vê-se-lhes bem a supremacia dos genes,
o modo como possuem todos um pouco mais de luz
um pouco mais de génio, um pouco mais de ambição
não há ainda em toda a Europa girassóis tão galhardos,
tão fortes, tão fielmente desenhados pela mão de deus
agora que empalideço peço somente isto:
que os outros cavem a terra e busquem no fogo semelhanças
comigo e com os meus filhos. convém hoje
mais do que nunca circunscrever em detalhe o ADN,
extirpar o mau, reproduzir a perfeição
só assim a Europa sobreviverá: só assim do lado dos puros
(Originaltext på portugisiska | opublicerad)
.
•
GAMLA SKOR
en gång var de så fåfänga
att de knappt rörde vid marken.
alla minns dem
för deras oklanderliga läder
den strama, fina linjen
sulornas elegans
tåhättans stadga –
det var utan tvekan skorna som var på modet.
de följde med genom livet
stampade i många rum
korsade vägar
med andra herrskor
och till och med, i tidens osäkra hörn,
med de mest älskade sandalerna.
här är berättelsen om några stackars skor:
nu är de inte mer än
en krokig existens.
mot soptunnan vandrar de
släpande långsamt på åldringens
kroniska smärta
saknaden efter allt
som en gång gick i dem
och förstås gick förlorat.
de som ser dem tänker bara
det där var ju skorna alla ville ha
Översättning från portugisiska. Ur Dias Desiguais (2005)
.
VELHOS SAPATOS
antes tinham tanta vaidade
que mal tocavam o chão.
deles toda a gente se recorda
da sua pele tão impecável
da linha aprumada e fina
do requinte das solas
da firmeza da biqueira:
eram sem dúvida os sapatos da moda.
foram companheiros da vida
em muitos sítios bateram tacão
com outros senhores sapatos cruzaram
caminhos
até nas esquinas incertas do tempo
com as sandálias mais amadas.
eis a história de uns pobres sapatos:
agora não são mais do que uma
existência cambada.
para o lixo caminhando caminham
arrastando devagar a dor crónica
dos velhos
a saudade de tudo quanto neles
se calçou
e naturalmente perdeu.
quem os olha limita-se a pensar
antes eram os da moda
Originaltext på portugisiska, ur boken Dias Desiguais (2005)
.
•
MITT PÅ SCENEN
mitt på scenen skalar lampor och rekvisita
kärleksfullt potatis
torkar snor från den lilla flätflickans näsa.
publiken är fullständigt uppslukad av scenen
bara andhämtning och någon hostning
mäter föreställningens kvalitet.
så kommer pappan in och kysser sina två kvinnor
lyssnar till den lilla flickans ömma yra
– historier om dockor och huvudlösa djur
prat man gärna lyssnar på, minsann.
utanför scenen hörs inga regianvisningar, inte heller
suflörens viskningar, inte ens det snabba hjärtat hos
nästa skådespelare, fortfarande i det djupa vattnets vila
– som bara finns i livmodern, före minnet.
livet som en lek, en varvsplats för små dikter
(och vem behöver de stora?), ett gyckelspel.
och i slutet applåderna, de rikliga applåderna
den oundgängliga hälsningen från folket (är den det?)
bravorop, eufori, ömsint teater
och detta livet, just det, poesin
Översättning från portugisiska. Ur Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
NO CENTRO DO PALCO
no centro do palco as lâmpadas e os adereços
descascam amorosamente batatas
limpam o ranho à filhota das tranças.
a plateia está absoluta no encalço da cena
só respiração e alguma tosse medindo
a qualidade da representação.
então o pai entra e beija ambas as suas mulheres
escuta o delírio ternurento da pequenita
— histórias de bonecas e bichos sem pés nem cabeça
lábias de ouvir com gosto, sim senhor.
fora do palco não se percebem didascálias, nem se
escuta o ponto, tão pouco o coração rápido do
próximo actor, ainda no aconchego de águas fundas
— como só as há uterinas, antes da memória.
uma diversão a vida, um estaleiro de pequenos poemas
(e quem precisa dos enormes?), uma pantomina.
e no fim as palmas, as palmas abundantes
o aceno imprescindível da multidão (sê-lo-á?)
bravos, euforia, teatro delicado
e isto a vida, isto sim, a poesia
Originaltext på portugisiska, ur boken Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
•
SKÅDESPELAREN SER SIG I SPEGELN
vänta inte så länge på mig
jag har ingen framtid
liksom jag inte hade något förflutet.
vacker är jag kanske
men rå
varken mer än en staty
eller bättre än sand.
som varje varelse
är jag inte den jag är.
mina händer brinner av köld
och kanske är jag redan så död
eller alltför långt borta.
vänta inte så länge på mig
du vet inte vem du väntar på
Översättning från portugisiska. Ur Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
O ACTOR OLHA-SE AO ESPELHO
não esperes tanto por mim
não tenho futuro
como passado não tive.
belo talvez seja
porém cru
não menos que estátua
nem melhor do que areia.
como toda a criatura
o que sou não sou.
as mãos ardem-me de frio
e talvez esteja já tão morto
ou longe de mais.
não esperes tanto por mim
não sabes quem esperas
Originaltext på portugisiska, ur boken Reflexões à Boca de Cena / Onstage Reflections (2011)
.
•
DENNA MORGON TYSTNADEN
denna morgon klättrade tystnaden uppför väggarna och takbjälkarna,
den tog sig över spännbalkarna, de höga näten, de iskalla takkrönen
och gick genom sten, betong, sprickor, själva luften
jag är nu hela mitt liv, mitt öde
och huset skälvde
och orden – frusen järn –
värkade i händerna
Översättning från portugisiska. Ur Em Nome da Luz (2022)
.
ESTA MANHÃ O SILÊNCIO
esta manhã o silêncio subiu pelas paredes e pelas asnas,
trepou as travincas, as teias altas, as cérceas geladas
e atravessou a pedra, o cimento, as fissuras, o próprio ar
sou agora toda a minha vida, o meu destino
e a casa estremeceu
e as palavras – ferro congelado –
doeram nas mãos
Originaltext på portugisiska, ur boken Em Nome da Luz (2022)
.
•
SOMMARSOLSTÅND PÅ KRETA, KNOSSOSPALAATSET
vi kommer för evigt att älska detta klara ljus över Kreta
som i Minos palats belyser fiskarna och tjuren
och alla de former som vår labyrintiska existens
fångade in
bländade eller blinda ser vi dem ännu som färgade skuggor:
stenarnas vithet, pompejanskt rött,
freskernas himmelsblått, senapsgult,
citrusorange i ansikten och kroppar,
amforornas ockra höjda som gåvor åt gudarna
tiden må spotta ut oss (som bittra kärnor),
men vi har sett livet och ett uråldrigt
mirakel
vi tackar solen för denna dag
Översättning från portugisiska. Ur Eutrapelia (2021)
.
SOLSTÍCIO EM CRETA, PALÁCIO DE CNOSSOS
amaremos para sempre essa luz límpida de Creta
que no palácio de Minos os peixes ilumina e o touro
e todas as formas que a nossa existência labiríntica
aprisionou
ofuscados ou cegos, vemos ainda como sombras cromáticas
o branco das pedras, o vermelho-pompeia,
o azul ciano dos afrescos, o amarelo-mostarda,
o laranja cítrico dos rostos e dos corpos,
o ocre das ânforas erguidas em oferecimento aos deuses
pode o tempo (como se faz a pevides amargas) cuspir-nos,
mas nós vimos a vida e a um milagre
antiquíssimo
agradecemos o sol deste dia
Originaltext på portugisiska, ur boken Eutrapelia (2021)
.
•
ODYSSE – ULYSSES ÅTERKOMST, DÅREN
gamla kvinna, du borde inte ha väntat så länge på mig.
från havet förde jag med mig denna tångens blindhet
och prostatacancern,
jag förde med mig askan som nymferna och sirenerna
(och Ogigias svarta spindel)
lyfte upp inom mig
jag reste över alla sängar som omger Medelhavet
och varken du eller jag har skuld eller frälsning
Telemachos – ännu ett barn, och redan så stark
bågen som kastar mig mot avgrunden
har åldrats bland dessa branta klippor
av glador och knotiga olivträd
där nere är det skummet som dödar mig.
sa jag att jag vill dö?
fortsätt då att väva, du värdelösa drottning!
livet består av rev
tjugo år av hetta fräter in till benet
och sedan inget mer, bara sjukdom, bara denna nakna ö,
bara minnet som flyger och flyger tills det störtar
eller någon gör en episk dikt av det,
och ljuger, ljuger, ljuger
(Originaldikt | opublicerad)
.
ODISSEIA – REGRESSO DE ULISSES, O TOLO
minha velha, não esperasses tanto por mim.
trouxe do mar esta cegueira do sargaço
e o cancro da próstata,
trouxe as cinzas que as ninfas e as sereias
(e a aranha negra de Ogígia)
içaram em mim
viajei por quantas camas insulam o Mediterrâneo
e nem tu nem eu temos culpa ou salvação
Telémaco, tão criança é ele ainda e tão forte já
envelheceu o arco que me arremessa a pique
nestas escarpas de búteos e oliveiras escassas
lá em baixo é a espuma que me mata.
disse-te que quero morrer?
fica pois tecendo, rainha inútil!
é de escolhos que a vida se faz,
vinte anos de ardimento roem até ao osso
e depois mais nada, só a doença, só a ilha despida,
só a memória voando e voando até soçobrar
ou alguém fazer com ela uma epopeia,
e mentir, mentir, mentir
(Originaltext på portugisiska | opublicerad)
.
•
ODYSSÉ – PENELOPE TILLTALAR ODYSSEUS
egentligen vet jag inte om jag älskar dig:
kanske älskar jag dig som killingarna,
så oskyldiga först – sedan inte.
kanske längtar jag efter dig i samma slavkammare
du kommer nerför sluttningen med din gamla bjällra,
jag känner hur du kommer närmare
(nu ödmjuk, förr inte),
och jag smeker din rygg,
räknar dagarna som är kvar
(min hämnd,
detta otydliga kvinnoblixt jag är ända in i märgen),
för att le mot dig
och sticka dig i nacken
(Originaldikt | opublicerad)
.
ODISSEIA – PENÉLOPE DIRIGE-SE A ULISSES
na verdade, nem sei se te amo:
talvez te ame como às cabrinhas,
tão inofensivas primeiro e depois não.
talvez te deseje no mesmo ergástulo
desces a encosta com o teu antigo chocalho,
sinto-te aproximar
(agora humilde, antes não),
e eu acaricio-te o dorso,
conto os dias que faltam
(a minha vingança,
este lampejo indefinido de mulher que sou até às entranhas),
para te sorrir
e apunhalar no cachaço
(Originaltext på portugisiska | opublicerad)
.
•
ÅSKVÄDER
åtminstone detta,
blixtarna som vältrar sig
i rymden,
lyser upp natten,
åskorna som slår
mot dörrarnas gångjärn,
doften av torr jord
som regnets fingrar
lyfter upp
åtminstone detta,
att känna något vaket
i oss och för oss,
som en vibrato på pianot
någon spelar
i sena timmar,
precis i tid för att rädda oss
Översättning från portugisiska. Ur Eutrapelia (2021)
.
TROVOADA
ao menos isso,
os relâmpagos chafurdando
no espaço,
alegrando a noite,
os trovões percutindo
nos gonzos das portas,
o cheiro da terra seca
que os dedos da chuva
levantam.
ao menos isso,
saber algo acordado
em nós e para nós,
como um vibrato ao piano
que alguém toca
a horas tardias,
mesmo a tempo de nos salvar
Originaltext på portugisiska, ur boken Eutrapelia (2021)
.
•
ROMERNAS ELD
Till Catarina
.
i södra Lanzarote, nära Playa Blanca,
på en plats som de kallar Los Charcones,
såg jag det som mest liknar
månen på jorden
landskapet täcks av pyroklaster, av hård aska,
av damm
inget överlever här, förutom låg euforbia
och någon enstaka ödleart
men om natten fylls denna öken av eldar,
av små flammor utspridda
bland murar och tält
de säger att det är romernas eld,
ingen vet varifrån de kommer eller vart de går
och jag säger: välsignade vare de, för att de finns
Översättning från portugisiska. Ur Em Nome da Luz (2022)
.
O LUME DOS CIGANOS
para a Catarina
.
no sul de Lanzarote, perto de Playa Blanca,
num lugar a que chamam Los Charcones,
vi o mais parecido que há na terra
com a lua
a paisagem cobre-se de piroclastos, de cinza dura,
de pó.
nada aqui sobrevive, exceto a rasteira eufórbia
e uma ou outra espécie de lagarto
mas à noite este deserto enche-se de fogueiras,
de pequenas labaredas dispersas
entre muros e tendas
explicam é o lume dos ciganos,
ninguém sabe de onde vêm ou para onde partem.
e eu digo abençoados sejam, porque existem
Originaltext på portugisiska, ur boken Em Nome da Luz (2022)
.
•
TRANSTRÖMERIANA
att ge mig in i halvdunklet som i en skogsglipa
på denna sida: en tänd lykta, isformationer,
stövelspår, strimmor i marken
sedan lyktan släcks, skifferhimlen, det glimmande dammet,
de kyliga stjärnorna av stål
spärrar till bortomvärlden: ingen vågar säga vilka
(Originaldikt | opublicerad)
.
TRANSTROMERIANA
embrenhar-me na penumbra como na garganta de um bosque.
lado de cá, lanterna acesa, formações de gelo,
marcas de botas, estrias na terra.
depois a lanterna desligada, a ardósia celeste, a poalha luminosa,
álgidas estrelas de aço
torniquetes para o além: ninguém arrisca dizer qual
(Originaltext på portugisiska | opublicerad)
.
•
ÄVEN ROTHKO AVSTOD FRÅN ALLT ANNAT
aldrig som jag har du älskat det enkla:
fruktens skinn, kronbladens kyskhet, vågornas brutala idisslande
mot vågbrytaren
aldrig som jag har du längtat efter det blyga hjärtat
i de små upplysta kropparna på jorden, ljuset som svämmar
från sten till sten, de stränga ekvationerna i
barockens music
även Rothko avstod från allt annat
för sina fattiga, öppna fält
även han föredrog ljusets självklarhet framför alla former
av instängdhet
aldrig som jag har du genomkorsat
tystnaden, de nakna formerna, avgrunden, vågornas brutala idisslande,
och förlorat förståndet i vågbrytarens oändlighet
Översättning från portugisiska. Ur Em Nome da Luz (2022)
.
TAMBÉM ROTHKO A TUDO O MAIS RENUNCIOU
nunca como eu amaste as coisas simples,
a pele de um fruto, a castidade das pétalas, o brutal ruminar das ondas
no molhe
nunca como eu desejaste o coração tímido
dos minúsculos corpos acesos na terra, a luz que transborda
de pedra em pedra, o rigor das equações na
música barroca
também Rothko a tudo o mais renunciou
pela pobreza dos seus campos abertos.
também ele preferiu a evidência da luz a todas as formas
de clausura
nunca como eu atravessaste tu
o silêncio, as formas nuas, o abismo, o brutal ruminar das ondas,
perdendo o juízo na imensidão do molhe
Originaltext på portugisiska, ur boken Em Nome da Luz (2022)
.
•
STUDIE AV SOLLJUS, VILHELM HAMMERSHØI (1906)
ljuset befriar oss inte från kroppen,
det inpräntar inget rum,
det bryter inga ornamentala regler
ljuset är ett verb.
det löper över borden,
öppnar genom glaset på ordens baksida
och det gör ont
Översättning från portugisiska. Ur Em Nome da Luz (2022)
.
ESTUDO DA LUZ SOLAR, VILHELM HAMMERSHØI (1906)
a luz não nos liberta do corpo,
não inculca um espaço,
não infringe nenhuma regra ornamental
a luz é um verbo.
corre sobre as mesas,
abre pelo vidro sobre o reverso das palavras
e dói
Originaltext på portugisiska, ur boken Em Nome da Luz (2022)
.
•
SMAK AV KÖRSBÄR (ABBAS KIORASTAMI, 1997)
Rosa. Rosa do mundo. Queimada. Suja de tanta palavra.
Eugénio de Andrade
.
bortom jordens torra ådror och dammets skikt,
där elden och dikten är som mest ogästvänliga,
pulserar ett hjärta, torrt,
och en mun väntar – törstig, antar jag –
på sitt körsbärsblod
Översättning från portugisiska. Ur Em Nome da Luz (2022)
.
O SABOR DA CEREJA, ABBAS KIORASTAMI (1997)
Rosa. Rosa do mundo. Queimada. Suja de tanta palavra.
Eugénio de Andrade
.
para lá dos veios da terra seca e do pó,
no lugar onde o lume e o poema são mais inóspitos,
um coração pulsa, árido,
e uma boca aguarda – sedenta, creio –
o seu sangue de cereja
Originaltext på portugisiska, ur boken Em Nome da Luz (2022)
.
•
EUTRAPELIA
när dagarna blir
alltför tunga, repetitiva, grymma,
kan du kanske minnas
den magnifika gula kannan
som återuppstår varje år
i den mörkaste vrån av trädgården,
eller de visa orden från Epikuros,
eller de heliga orden från Augustinus,
och älska skönheten på ett annat sätt,
eller lära känna den bortom
former, färger, sunt förnuft,
mäta den inte längre i intensitet
och spektakel,
utan i det goda den gör dig
Översättning från portugisiska. Ur Eutrapelia (2021)
.
EUTRAPELIA
quando os dias forem
demasiado pesados, repetitivos, atrozes,
talvez possas recordar-te
do magnífico jarro amarelo
que renasce todos os anos
no quinhão mais sombrio do quintal,
ou das palavras sábias de Epicuro,
ou das palavras santas de Agostinho,
e amar a beleza de outro modo,
ou conhecê-la para além
das formas, das cores, do senso comum,
medindo-a não já pela intensidade
e espalhafato,
mas pelo bem que te faz
Originaltext på portugisiska, ur boken Eutrapelia (2021)
.
•
FÄNKÅL
sen eftermiddag, mossiga trappsteg, ett kvarnhjul
sönderrivet, tuvor av högväxt gräs
vid floden, alger
i klart vatten, krasse, det blå
i oxtunga, gula prästkragar, det vita
hos vild mynta, det violetta från ärtblom
och lavendel
sen eftermiddag, mossiga trappsteg, tystnad
svävande vid stigarnas kant.
hukande i fuktig jord, som en
som tvättar sig i grönt, lungorna öppna för fänkålens
prakt!
en tanke utan dörrar, utan fönster.
som om man stigit in i paradiset!
(Originaldikt | opublicerad)
.
FUNCHO
fim de tarde, degraus musgosos, uma azenha
desmantelada, tufos de erva alta
crescidos sobre o rio, algas
nas águas límpidas, agriões, o azul
da buglossa, malmequeres amarelos, o branco
da hortelã-brava, o roxo dos ervilhais
e da lavanda
fim de tarde, degraus musgosos, silêncio
pairando na orla dos caminhos.
acocorado na terra húmida, como quem
se lava no verde, pulmões abertos para o esplendor
do funcho!
pensamento sem portas ou janelas.
como quem tivesse descido ao paraíso!
(Originaltext på portugisiska | opublicerad)
.
•
I LJUSETS NAMN
förlåt, förlåt allt.
i de svala morgonernas namn,
de heta dagarnas, i örternas namn
som bara är örter, men ändå
värda din dikt, i de orörda
fåglarnas rösters namn, de som gör jorden till sin,
i ljusets namn
förlåt. förlåt allt
Översättning från portugisiska. Ur Em Nome da Luz (2022)
.
EM NOME DA LUZ
perdoa, perdoa tudo.
em nome das manhãs frescas
dos dias quentes, em nome das ervas
que são ervas, mas valem
o teu poema, em nome das prístinas vozes
dos pássaros que se assenhoreiam da terra,
em nome da luz
perdoa. perdoa tudo
Originaltext på portugisiska, ur boken Em Nome da Luz (2022)
.
•
Urval, översättning och biografisk text: Nora Frostenson
